Hur ska vi förbättra sjukvården?

Under socialdemokraternas distriktskongress i Helsingborg i våras diskuterades huruvida sjukvården ska stå under ett regionalt eller nationellt åtagande. I den här rapporten finns odiskutabla argument för att sjukvården ska ha nationellt ansvarsåtagande. Två tunga auktoriteter på området, Ulf Ljungblad, fd chefläkare och sjukhusdirektör vid Östra sjukhuset i Göteborg och Christer Enkvist, fd landstingsöverläkare i Västra Götaland och ledamot av SBU´s expertgrupp, pekar i en debattartikel i Dagens Medicin nr 20 på hur ojämlik cancersjukvården är i Sverige. Vissa landsting är permanent underpresterande med för hög mortalitet, för mycket komplikationer och för långa väntetider. Det strider både mot våra medborgares allmänna rättsuppfattning och artikel 21 i EU´s stadgar. Gå in och titta själv i rapporten!: http://www.skl.se/vi_arbetar_med/oppnajamforelser/halso-_och_sjukvard_2/oj-cancer-2011

Kjell-Olof Feldts nya bok

I Kjell-Olof Feldts nya bok "En kritisk betraktelse. Om socialdemokratins seger och kris" anger han några områden som måste förnyas inom socialdemokratin, och specifikt det han kallar "funktionssocialism" - vilket ungerfärligen betyder "socialism och marknad i samverkan":

 

1. LAS, Lagen om anställningsskydd måste reformeras. Argumentet är att arbetsmarknaden har ett helt annorlunda utseende idag än när lagen tillkom. Idag består merparten av sysselsättningen utanför den offentliga sektorn av små företag som är beroende av individuella och unika prestationer och kompetenser. "Man måste alltså hitta andra villkor för uppsägningar än att bara räkna anställningstid."

 

2. Återställande av Arbetslöshetsförsäkringen. Enligt både teorin och regelverket är arbetslöshetsförsäkringen en omställningsförsäkring som ska ge inkomst under den tid den arbetslöse söker arbete. Den ständiga frågan har varit huvuvida det erbjudna arbetet ska finnas i samma yrke som den arbetsssökande haft, ge åtminstone samma lön och finnas på samma ord som där personen bor. Regeringen Reinfeldt har försämrat försäkringen på åtminstone tre sätt: dels har den maximala dagpenningen sänkts och är nu tillbaka på den nivå den hade år 2002 och motsvarar inte mer än 40% av inkomsten; dels har villkoren för att uppbära ersättning skärpts: personen ska söka jobb över hela Sverige och söka heltidsarbete; förutom detta har avgiften till A-kassan höjts väsentligt. Enligt socialdemokraternas budgetmotion i höstas beräknas andelen arbetslösa i A-kassa 2011 vara enbart 35%.

 

3. Utvärdering och reformering av pensionssystemet. Partikongressen 2011 slog fast "pensionsnivåerna i framtiden kommer att vara så låga att de för vissa grupper inte ens kommer att ge hälften av inkomsten i statlig pension". Orsakerna till detta är att skaparna av det nya pensionssystemet inte a. tog någon hänsyn till prognoserna för den ökade medellivslängden bland pensionärerna, b. man gjorde helt orealistiska kalkyler för avkastningen i AP-fonderna och i det obligatoriska sparandet i premiepensionsfonder. Och anledningen till dessa felaktigheter var behovet av att få de borgerliga partierna med på skapandet av ett bättre alternativ än det gamla urholkade pensionsssystemet.

 

4. Lagfästa rätten till heltids arbete. Behovet att kraftfullt verka för full sysselsättning ska vara målet i socialdemokratins politik. Det handlar inte om att pressa ner arbetslösheten till en lägre nivå, utan det handlar om att ingen som vill och kan arbeta ska gå arbetslös.

 

5. En överrsyn av skattesystemet. Detta ska bygga på två principer: skatterna svara rättvisa och de ska vara effektiva. Med rättvisa menas att de ska utgå efter bärkraft/förmåga och vara likformiga (samma skatt oavsett skatteslag). Med effektivitet menas att de ska uppmuntra arbete, utbildning och investeringar. Dessutom ska ett skattesystem vara enkelt och överskådligt samt förhindra fusk och skatteplanering. Leif Pagrotskys utredning om dessa frågor väntas bli klar 2013.

 

6. Banksektorna måste reformeras. Vi måste minska på storbankerna, så att ingen bank blir så stor att den inte kan tillåtas gå i konkurs, som Barrack Obama uttryckte det. Små, lokala banker är att föredra, och de måste lära sig leva i konkurrens och ta konsekvenserna av sina felsatsningar. Feldt vill inte nationalisera bankerna, även om han krävt det i sin ungdom. För egen del anser jag att minst 50% av affärsbankerna ska nationaliseras - jag noterar att i senaste numret av Tiden (nr 2-3) hävdas av prof Colin Crouch, England, att den främsta klassmotsättningen i det postindustriella samhället är den mellan finanssektorn och den övriga befolkningen. Finanssektorn står för en allt större koncentration av ríkedom och ett alltmer omfattande politiskt bruk av denna rikedom. Inkomstklyftorna i botten på samhället leder till sociala problem, och inkomstklyftorna i toppen leder till politiska problem.

Goda råd för att hålla sig frisk!

Townsend Centre for International Poverty Research har år 2000 publicerat följande råd för att undvika sjukdom och social misär:
1. Var inte fattig. Òm du är, försök låta bli. Om du inte kan, försök att inte vara fattig alltför länge.
2. Ha inte fattiga föräldrar.
3. Äg en bil.
4. Arbeta inte i jobb som är stressiga, dåligt betalda, eller huvudsakligen manuella.
5. Bo inte i en dålig bostad och vistas inte i dålig bostadsmiljö.
6. Ha möjlighet att åka på utlandssemester och njuta av rekreation.
7. Var inte arbetslös.
8. Utnyttja alla de fördelar som arbetet ger: sociala kontakter, gratisluncher, trevliga resor samt ersättningar vid pensionering, sjukförsäkring etc.
9. Bo inte nära en livligt trafikerad väg eller nära en fabrik med stora utsläpp.
10. Lär dig fylla i blanketter från myndigheter.

Skolans situation

I nr 17 av tidningen ETC kan man läsa en intervju med Sven-Eric Liedman, professor emeritus i Idéhistoria, tidigare vid Göteborgs Universitet, om problemen med dagens skolpolitik. Han är alltid läsvärd och rakt på sak: "skolan ska mildra, inte vidga klassklyftorna, lärarlönerna måste höjas och vinster förbjudas inom friskolorna." Han konstaterar att andelen elever som går ut grundskolan med behörighet till gymnaiset har minskat varje år sedan den borgerliga regeringen tillträdde med folkpartiets ordförande Jan Björklund som utbildningsminister. Dessutom halkar Sverige efter i internationella jämförelser av skolprestationer och likvärdigheten i det svenska skolsystemet har försämrats och ligger nu under OECD-genomsnittet. De behov prof Liedman pekar ut är stora satsningar på utbildning som utjämnar socioekonomiska klyftor mellan elever och höjda lärarlöner, och att friskolereformen med möjlighet till privata vinstintressen reformeras och kommunaliseringsreformen ses över. Eller i Stefan Löfvens ord: ge grund och gymnasieskolor i uppdrag att aktivt verka för jämlikhet. I anbudsförfarandet till friskolor: lägg in en social klausul.

Om bankernas spel

Paul Krugman har i sin blogg från igår en poäng i prick om bankernas försök till att verka trovärdiga, spelet om "kredibilitet", dvs trovärdighet, vilket ju är den poäng som finansminister Borg hela tiden betonar:

"More on Jens Weidmann: Aside from his evident determination to offer European economies in trouble no plausible route to recovery, he also said this:

Delivering on its primary goal to maintain price stability is the prerequisite for safeguarding the most precious resource a central bank can command: credibility.

My point is that when central bankers invoke “credibility”, they’re in effect saying something like this:

Our most precious asset is our hypothetical ability — for which we have no evidence, but in which we nonetheless believe — to deal more easily with a hypothetical future problem. And rather than endanger this precious asset, we refuse to act on the intense problem we have right now."

Kan det sägas tydligare och mer utmanande?

Kjell-Olof Feldts kommentar om banker

Läser i Kjell-Olof Feldts mycket läsvärda nya bok "En kritisk betraktelse. Om socialdemokratins seger och kris" hans tankar om bankväsendet. Han vill inte gå så långt som att upprepa sin ungdoms försyndelse att kräva socialisering av affärsbankerna. Däremot vill han skala ner storbankerna till mindre enheter. Det ska med Barack Obamas ord "... inte finnas banker som är så stora att de inte kan tillåtas gå omkull." Mindre, mer lokalt förankrade banker, som själva får stå för de risker de tar utan att kunna kräva samhällets stöd vid förluster, är i linje med den "funktionssocialism" han menar socialdemokratin alltid har stått för.

Läser också i tidningen att statliga bolåneinstitutet SBAB, som nu har ambitionen att bli fullfjädrad bankspelare, har fått ny VD i Carl-Viggo Östlund. Hans månadslön är 360.000 + pensionsinbetalning 120.000/mån! Det förvånar mig alltid lika mycket att de som hanterar pengar är värda så mycket mer i ekonomisk ersättning än de som hanterar människor. Eller så är de skickligare förhandlare och nätverksskapare i de rätta ekonomiska nätverken. Enligt min mening ska tjänstemän i statliga bolag ha en maximerad lön med statsministerns lön som tak. Kan våra universitetsprofessorer arbeta för löner från 50.000-100.000:-/mån så tror jag vi kan hitta kompetenta ekonomer för denna ersättning också. Och ska en lokal bank kunna stå till svars inför sina lokala låntagare för de summor SBAB (och andra banker) betalar ut till sina chefsekonomer, så får de nog vässa argumenten betydligt.

Apropå nationalekonomins vetenskapliga status har Lars Pålsson Syll i sin mycket läsvärda blogg (http://larspsyll.wordpress.com/) en rolig jämförelse mellan naturvetenskapen och nationalekonomin. Den senares syn på verkligheten kan liknar vid att Isaac Newton inom nationalekonomin hade formulerat tre lagar för gravitationen: en lag som beskriver hur ett äpple beter sig som kastas upp i luften, en andra hur det faller mot marken, och en tredje om att det överhuvudtaget inte rör sig. Eller, i LPS egna ord: "For a field of study aspiring to the status of a science today’s economic consensus is in a risible state, both internally inconsistent and entirely in conflict with the experimental evidence."

Om nationalekonomers objektivitet

Hörde i lördagsintervjun hur två chefskonomer, en från SE Banken och en från Exportrådet, bedömde utsikterna för Frankrikes och Europas ekonomiska utveckling beroende på om Hollande eller Sarkozy blev regeringschef. Båda ekonomerna uttalar behovet av åtstramning av den offentliga konsumtionen och stimulering av den privatekonomiska. Och att budgetunderskottet ska ner. Detta uttalas utan den minsta ifrågasättning från programledaren! Det ekonomerna hävdar är i grund och botten ideologiska värderingar av hur en ekonomisk politik ska skötas, dessutom utifrån konservativa, borgerliga, värderingar. Offentlig konsumtion innebär att vi alla gemensamt satsar på det som är av nytta för att vi alla ska få en jämlik tillgång till nyttigheter som vård, skola och omsorg. Hur skulle det se ut i Rågsved, min gamla förort i Stockholm, om den offentliga satsningen på dessa centrala samhällsnyttigheter skulle dras ner? Besök gärna den här hemsidan för begrundan: http://www.musketorerna.se/
Eller för att ta ett annat exempel, hur skulle situationen i utflyttningsbygderna Hällefors, Ljusnarsberg, Kopparberg, Grytthyttan se ut med sådana ekonomer vid styrspakarna? Jag följer dessa orter med hjälp av den utmärkta tidningen ETC: http://bergslagen.etc.se/

Frankrike har mycket stora ekonomiska och sociala problem, gemensamt med Hällefors och Rågsved. Lösningen på problemen är inte att dra ner på offentliga satsningar för det gemensammas bästa. Det stora spöket ekonomerna drar fram är budgetunderskottet. Faran för ett stort budgetunderskott i ett företags ekonomi handlar i huvudsak om risken för utebliven återbetalning av en skuld, att företaget går i konkurs. Men nu är det med största sannolikhet så att Frankrike eller Grekland inte kommer på en mycket lång tid att raderas från den geografiska kartan, inte heller Hällefors eller Rågsved. Det finns nämligen mycket starka politiska skäl till att detta inte skulle tillåtas hända, det skulle leda till en social oro i omvärlden som inte går att hantera. Kostnaden för de välmående runt dessa områden skulle bli så höga att det inte är genomförbart. Det är som med mottot från Musketörerna i Rågsved: en för alla, alla för en! Det blir Big Pay-Back Time!

Eller som ekonomiprofessorn, Nobelpristagaren Paul Krugman säger i titeln på en av sina böcker: A country is not a company!  Detta är något ekonomer behöver tänka över. Samt hur deras ideologiska värderingar styr deras uppfattningar om vad som är önskvärt för ekonomiska ramverk för ett samhälle. Och att ekonomi inte är en objektiv vetenskap: ekonomisk teori handlar om överenskommelser om vad som är önskvärt och detta är bundet till tid, rum och kultur.

1 maj

Igår firade vi socialdemokrater 1 maj. En högtidsdag att manifestera sammanhållning och framtidstro! På min fars sida har vi en kvinnlig förkämpe från 1800-talets sista år - Hulda Lundahl. Hon var aktiv i Stockholms Allmänna Kvinnoklubb som bildades 1892 och senare uppgick i Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Hon var alltsomoftast i fängelse för sina politiska åsikter. Det berättas att när hon kom ut på fängelsetrappan vid frigivningarna, hon hälsade sina partikamrater med frågan när nästa möte skulle bli av! Jag hittade den här artikeln om föreningen:
http://storstad.wordpress.com/2010/03/08/till-anna-karleksfullt-och-solkigt/

På min meritlista för kvinnornas kamp står att jag i början av 70-talet var med på det konstituerande stormötet i Lund för bildandet av Grupp 8. Vi var två unga, naiva män bland säkert 200 arga kvinnor. Jag minns att jag från podiet fick frågan vad kvinnorna kunde göra för att stärka sin kamp. Jag svarade att varje kvinna bör rannsaka sig själv om hur hon tillåter sig bli utnyttjad och förtryckt - jag läste nämligen psykologi på den tiden. Med mer än 40 års erfarenhet av livet kan jag konstatera att jag hade halvt rätt, den andra halvan handlar om strukturella orsaker till förtryck. Och det är egentligen det absolut viktigaste! Och där kan även vi män bidra med analys av vårt eget förhållningssätt och bidra till förändring!

Om åtstramningspolitik - igen

Läser igår på Paul Krugmans blogg där han fortsätter argumentera för att åtstramningspolitiken leder in i en återvändsgränd. Och det är faktiskt så att Europas ekonomiska lok - Tyskland - inte stramar åt utan fortsätter sin offentliga konsumtion. Undrar varför!:

Hans slutsats: "In general, everything — everything — you hear conventionally, from the legend of Irish recovery to the legend of German austerity is just not true."
Alltså: investera i framtidens jobb med offentliga, offensiva satsningar på utbildning och kunskap, infrastruktur, vård - skola - omsorg. Med Krugmans ord (2009): en nations ekonomi ska inte skötas som ett bolags ekonomi. Det är skillnad på vad som är investering respektive kostnad för en nation som ska finnas kvar om minst 100 år, jämfört med ett bolag som inte finns kvar om 20 år.